Dag 3 - Min första häst

Min första egna häst var även det ett fjordsto, Frida född -88 e: Bure ue: Bamse, jag och min syster fick henne av morfar när jag var elva år gammal. Till en början gick allting bra hon skötte sig fint och vi red och körde henne kring morfars gård.
Men när vi sedan haft henne i ett halvår kom det ett bakslag som hette duga, hon bockade, sparkade, la sig ner och rullade med oss på ryggen allt för att få av oss...
Jag blev livrädd och det var väl egentligen detta som gjorde att jag fick upp ögonen på riktigt med körningen, dels för att hon uppförde sig så mycket bättre bakom vagnen men också för att där "satt ju jag säkert".
Till en början var det mest jag som red henne och syrran red ibland sen när jag fick andra hästar att rida och köra tog syster över henne mer och mer. Så man kan väl säga att vi delade på henne med olika intensiva perioder beroende på vad vi hade för andra hästar.

Våran första körtävling var Fjord SM i Tranemo, kan det varit 1998!?! Jag hade aldrig startat presicion men fick åka för min lokalförening i alla fall (det var inte så hårt tryck på platserna då) och vilken skräll när vi går in och kör dagens snabbaste tid än så länge... Senare blev vi dock diskade för jag hade inget förkläde och groomen inga handskar... Besvikelsen var inte så stor, vi hade kul och jag tog det inte så allvarligt på den tiden!

Frida var envis som synden men när man väl var på tävlingsbanan kämpade hon alltid, vårat bästa minne är nog Fjord SM 2005 i Stockholm som vi vann... Underbart roligt att vinna med den hästen som såldes till oss för att hon inte var en tillräckligt bra kör-häst! Vi har även tagit mycket priser i de lägre kör klasserna i alla moment. 2006 bestämde jag mig för att sälja Frida då jag ansåg att vi inte kom längre och jag ville fokusera på träning och tävling.

Frida hade väldigt dåligt bakbens arbete men när min syster blev seriös med ridningen måste jag säga att det gjorde enorm nytta i bakkärran på henne, om jag inte miss minner mig knep de nog till och med några priser i dressyr på klubb nivå. Hoppning däremot tyckte damen var väldigt onödigt bättre att stanna än att anstränga sig för att hoppa över någonting...

Tårarna var många i början men vilka ryttare vi blev som red henne satt man kvar när hon for i väg, då satt man kvar på det mesta.

Tyvärr har jag inga bilder på henne i datorn, ikväll kommer ett inlägg om hur läget är hos oss just nu...

Kram
Mikaela <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0